Så kan man nog sammanfatta helgen ganska bra.

Resan upp var hemsk.....isgator och sen snö.....mycket snö.....
Väl uppe i Stockholm skulle vi egentligen åka och äta med Marika, Andrea och Tina, men avstod pga av väder och väglag och (får väl erkänna) trötthet.

Vi åt i stället på hotellet. Snukigare mat och matsal på ett Scandic hotell får man nog leta efter. mest synd var det om de två små pojkarna som fick vänta på sin pasta i 30 minuter, under tiden hade jag pillat i mig både salladsbuffe, varmrätt och petat lite i efterrätten. Sen var det ju ganska synd om den stackars upptejpade solkiga blomman på vårt bord som jag la in i ett mobilinlägg tidigare.

Svårt att somna hade jag och när jag väl somnat så väcktes jag konstant av lastbilarna som skulle lossa varor hos grannen IKEA. För er som inte visste, så kommer det mer än 1 lastbil dit på nätterna. det är verkligen nackdelen med att bo på landet. Man är så van vid den totala tysnaden att minsta lilla ljud gör att man vknar på helspänn, och nu pratade vi inte om "lilla ljud" under denna natten. Även Fajta tassade runt en hel del mellan sängarna, fåtöljen, golvet och sov nog inte många minuter hon heller.

Söndag morgon och 30 minuters väntan på hårdkokt ägg på frullen.... sen till mässan i full fart. Som väl var så hade all snön smält bort och det var några plusgrader. jag bad till det högre makterna om 5 plus resten av dygnet för en trevlig hemresa.

Väl inne fick jag syn på den minst sagt spektakulära planen. jag akn med stolthet säga att vi har tävlat på ett av de största paket jag sett! Mattan var röd med lysande vita ban formade till ett paket med rosett. Detta kantades av vita skimrande granar och små bockar. Jag hade hört rykte om den "icke existerande" rutan från dagen innan. de hade använt sig av röda konor som väldigt fint försvann i den röda mattan. på konerna hade de satt lite vita plastband i något snitsligt mönster.....

Josse har tagit lite bilder från vårt program, men kolla dessa bloggarna sålänge så får ni se!

Anna & Juni    Marika och Nellie

Fajta tyckte verkligen att planen sög.... redan i grupp momenten så visade hon att det här kändes inte riktigt ok.... Jag minns MyDog i januari när hon hade väldigt ont av kulvertarna, något som hon även i år tyckte var läskigt. Försökte värma på sånna, men de jag hittade var relativt tysta. Mest tyckte hon att de vita banden var äckliga. jag kan hålla med, man blev riktigt bländad av dem inne på plan.

Platsmomenten gick bra. hon hade tydligen nosat lite på platsen och fick 0,5 poängs nerdrag där. Fria följet var vingligt, försiktigt och inte alls speciellt bra. Även på gå-runt-rutan fick jag tydligen något nosande. På inkallningen så tog hon ett jätte hopp över de ca 1,5 meter breda banden, men gjorde ändå momentet riktigt fint. Sen den fruktade rutan.... nu satte verkligen den senaste ruthjärntvätten på prov. Och DRA PÅ TRISSOR!!!! Hon sprang helt perfekt, men halkade ur rutan på mitt stå, så jag fick ta fram henne!!!!! Ap-dirr-apporten blev givetvis över det äckliga vita bandet. Hon tog mina dirrigeringar väldigt bra, men det hjälps ju inte när det är såååå äckligt! Ett tveksamt gripande om den märkliga metallen och sen en trött vittring som hon verkligen kämpade sig igenom.... Nu var hon trött, riktigt trött..... Fjärren blev en hel del chansande och iallafall ett försök till att hålla ihop... många kommandon och en framflyttning....

Sen hade jag lovat att göra grupp momenten tillsammans med löptiken för att få chansen att vara på planen så mycket som möjligt. Då la hon sig på sittandet. Ytterligare ett tecken på att hon var helt slut. Det har ju aldrig hänt tidigare.....Stackare.....

Lite väntan och sen prisutdelning. De ropade upp ekipage, efter ekipage och jag började tro att de glömt mig..... Inte förrän pallplatserna skulle ropas upp så kom mitt och fajtas namn!!! Vi kom 3:a!!!

Nöjd? Inte speciellt....eller var jag kanske det. jag tycker egentligen inte att hon ska ha så svårt för miljön som hon hade. Hon är inte den typen av hund, så det gör mig faktiskt lite sur. MEN hon kämpade verkligen och försökte så gott hon kunde. Att hela tiden spänna kroppen mot det obehagliga underlaget blev helt enkelt för mycket för henne. jag såg hur hon spärrade ut klorna och gick bredbent varje gång vi passerade ett vitt parti, så hon ska faktiskt ha en stor eloge för att hon fixade det ändå. och ur den synvinkeln så är jag väldigt nöjd!!!

Nu ska vi jobba med färgskiftningar i marken och med att fixa ostadigt underlag bättre.

Hemresan då? Jo då, relativt milt utom på en 20 mil eller så när det var glatt och riktigt lurigt, och de 20 milen när det snöade.... hem kom vi iallafall! Mätta, nöjda och belåtna och rejält trötta.....