Det är något jag verkligen undrar över.... speciellt nu sen jag börjat jobba.

En dag som igår gör saken lättare att förstå. Börjarde jobba 6.30, 9 gick bussen med alla barnen till simhallen, 13 gick bussen tillbaka till skolan, 15 slutade jag, 16 satt jag och Smilla i bassängen för simskola, 17.05 var jag tillbaka på jobbet för APT, 19.50 var jag hemma igen och försökte vara social en liten stund innan jag la Smilla 20.15. Kan tillägga att jag stannade i sängen och kollade på film (läs:somnade).... Kan bara sammanfatta det med att "detta är livet"...

MEN... jag har faktiskt fått till två träningspass två dagar i rad!! rekord för i år!! I måndags åkte jag och Josse till Hundstallet Hjärtat i Angered för lite lydnad och agility träning. Fajta gick grymt bra. Speciellt med tanke på de extrema ströningar träningen bjöd på. En styck sexåring som sprang runt och drillade med agilitybommarna och rusade fram till Fajta för att "belöna" varje gång Fajta var still i två sekunder, sen tar du ett gäng rabiata hunddagishundar som låter mycket, alltså riktigt mycket, speciellt när de paserar 10 cm i bakkant på rutan samtidigt som jag skickar, och dessutom gärna gör ett utfall eller två, när Fajta kommer fram.... Kanske inte världens bästa upplägg, men det funkade iallafall. Och det var liksom det som dagen hade att erbjuda. Ville jag få till träning så var det bara till att köpa läget. Fajta fick iallafall jobba sig riktigt mentalt trött och kämpade verkligen hela passet!

I tisdags träffades jag och Josse på en parkering och Fajta visade att halterna börjar komma. jag har slutat att belöna sitt vilket har gjort att dessa blivit bättre. Märkligt tycker säkert en del, men inte jag, det är precis så min träning fungerar. Jag tyckte att de uteblivna sitten i halterna kommer från att Fajta spänner kroppen i förväntan på belöning i halten och får därför svårt att sätta sig snabbt och även ibland struntar i det helt. Genom att ta bort förväntan så kan kroppen slappna av och hon har fått betydligt bättre halter. Dessa belönas sedan istället med steg....  Vi fick även till riktigt fina vittringar och jag känner att vi har hittat en modell som verkligen fungerar nu. Fajta är säker på sin pinne, men blir ofta lite nonchig och tar gott om tid på sig. förr så "smakade" hon gärna på pinnarna med blicken hela tiden på sin egen. Nu kör jag pass som "förstör" självförtroendet för att sedan lägga in pass som höjer detsamma. Vilket resultet i en super bra vittring! "Tro inte att du kan, var inte säker, men du kan, det vet jag".... Ja, hundträning är komplext.... tro inget annat...

I tisdags fick även Bita sitt första lilla minipass efter vilan och hon var LYCKLIGT, hon var så troligt överlycklig och pussade mig i hela ansiktet och bara njöt!!! Hon är så underbart härlig den lilla skiten. Och jag vill verkligen tro att jag orkar med hennes intensitet och allt. Hon är helt fantastiskt och kommer att bli så jäkla bra att hon kommer att bli världens finaste och underbaraste tävlings hund. Hennes öppenhet och känslighet är så underbar att man bara vill ta upp henne i famnen och krama om henne så himla hårt! Hon vill så jäkla väl och hon vill så jäkla rätt hela tiden, sen hinner inte kroppen och huvudet med och det blir pannkaka ibland Men när det blir rätt så blir hon så stolt och det känns i hela situationen hur hon trycker tassarna lite hårdare och sträcker lite mer på sig och verkligen är stolt!!!.... Min lilla skrutt.... bli "stor" så kommer allt att bli så mycket lättare för dig.....

Nu får vi se hur överiga veckan utvecklar sig. Givetvis så kommer det möten och arbete ivägen för både mig och Chrlle som gör att det antagligen inte blir så mycket mer träning denna veckan, och Malmö börjar närma sig med stormsteg. Om man nu kommer med.... har inte hört ett pip sen jag anmälde.... Någon annan som hört något kanske?

Nähaä... dags att möta dagen.... en sexåring ska väckas....