Jag börjar se slutet i den 3½ år långa tunneln av plugg.... Har i går och idag suttit med oppsitionsarbetet inför torsdagens seminarium. Det känns både skönt och konstigt....

Ännu konstigare känns det att börja jobba.... jag är van vid att sköta mig själv, fixa mina egna dagar och mitt eget liv... eller hur ska jag uttrycka mig? Nu blir det arbetstider, sena kvällar, inget lyxmys med Smilla... ingen förmiddags träning i solen.... känns som om halva mitt liv försvinner.... Fast det försvinner ju inte, det fylls bara av annat. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var i början av min studie tid. Dagarna var fööör låååånga, fööör seeeega, fööör tomma..... Märkligt att man alltid anpassar sig efter situationen....

För självklart ska det bli skitkul att få komma ut i verkligenheten igen. Att få ta del av en vardag. Och så himla skönt att hittat ett jobb som verkar kalasbra, istället för att tvingas ta ett jobb, vilket som helst, för att "överleva". Tack för alla grattis!!

Hundarna har verkligen blivit åsidosatta den sista veckan. Bita har slutat äta och Fajta är ett nerv-vrak... De är inte så lika mina tjejer... de tacklar verkligen världen på helt olika sätt! Men vad jag älskar dom! De är de finaste man kan tänka sig, mina tjejer (räknar så klart Smilla till den skaran också, även om hon både äter och är balanserad).

Men nu ska jag försöka ta tag i att få hundsituationen att fungera med familj och arbete precis som "alla" andra! Sätter upp en försiktig plan som kan utökas om det fungerar. Jag får iallafall se till att vissa kvällar är "heliga". Några heliga för familjen och vårt hem, och några heliga till hundarna. Sen ska jag försöka få till tävlandet på en bra och lagom nivå. Fajta kommer att tävla ganska sparsamt i år. Några tävlingar är redan klara och inbokade och det kommer inte att bli mer än nån gång per månad. Bita däremot vet jag inte alls hur jag ska tävla. Har endast en start i helgen inplanerad med henne. Jag har inga stora förhoppningar om att klara uppflyttningen, men kör ändå! Vare sig hon klarar det eller inte (går det så kan jag garantera att det beror på mer TUR än skicklighet, för klara det är vi verkligen inte....långt därifrån) så vet jag inte alls när nästa tävling blir. Hon är inte riktigt klar med sig själv och jag känner mig faktiskt orättvis mot henne, när jag utsätter henne för en tävling.... Min lilla, lilla skrutta....

Nu längtar vi efter sommaren.....