Ni som har följt mig eller min blogg vet ju hur otroligt duktig jag är på att sy. För er andra så klipper jag här in ett utdrag ur ett tidigare blogg inlägg:

"För er som inte känner mig så bra kan jag börja med lite historia om mina sykunskaper.

I skolan fick jag nästan underkänt i syslöjd, jag hade bara symöte hela tiden. och alla vet väl att syr, det är det man göra minsta av allt på symötet, nä..snacka skit och sitta och drömma, det var vad jag gjorde på syslöjden. Sedan tvingade jag rektorn att sätta in en extra bänk på träslöjden så jag kunde vara med där i stället.

På gymnasiet blev jag tvingad att ha syslöjd på "fritt val" timmarna. Det tog mig 5 veckor att bestämma att jag skulle väva en duk. Sedan tog det 5 veckor till att färdigställa duken, som nu mer fungerar som matta i Smillas dockskåp. Mamma tyckte ändå att syslöjd läraren skulle ta kort på mig framför väven, hon krävde minsann bildbevis.

Nu för tiden så syr jag mer sällan än bra. gardiner lägger man enklast upp med häftapparat eller Karlssons klister. Förra sommaren skulle jag slå på stort och faktiskt lägga upp ett par ni fina gardiner jag köpt. Det slutade med en räddnings aktion av mamma och Pernilla som faktiskt lyckades rädda lite tyg. Det skillde typ 15 cm på varje sida av varje längd. Då tog jag beslutet att aldrig mer lägga upp några gardiner med symaskinen.

Nu fick jag ju någon idiotisk ide om att jag skulle sy kuddöverdrag till kuddar på utemöblerna. Sagt och gjort jag börjar klippa och allt går som en dröm. "Aha..vuxen poäng till mig, tänkte jag", att tråden tog slut på sista raka sömmen, brydde jag mig inte så mycket om. Ni förstår, jag är inte så himla noga..... Fodralen är då sydda och det är dags att stoppa i kuddarna och sy igen. Då helt plötsligt hänger sig "backen". Jag skruvar, bankar och svär. Skickar ner Smilla till grannen för att slippas förnedras av fyra åringen som beundrar sin mormor som syr de mest fantastiska kreationer till såväl sig själv, sitt älsakde barnbar och hennes dockor.

Ska jag ge upp? Nä tusan heller. Jag backar mig igenom alla kuddarna och blev faktiskt färdig efter mycket svett och (nästan) tårar. Lite svårt att fästa tråden iofs, men va fasen...går det upp så går det upp.

Jag tror iallafall att sygudarna har sänt ut en förbannelse över mig!! Måtte jag aldrig glömma hur urusel jag är på att sy och sätta igång med något annat om något år eller så......"

Nu var det alltså dags igen.... ett par söta spetsgardinger skulle upp i vardagsrummet. vårat gamla hus har alldelles för lågt i tak för att färdigsydda gardiner ska hänga fint. Jag plockade fram häftapparaten...men..nä...nu är jag 33 år och kan inte längre komma undan med sånt fusk. hade jag haft textil lim hemma hade iofs jag använt det...Så det var bara till att ta fram symaskinen som fortfarande inte har lagat sig... Började klippa lite, så där på måfå som äkta designers gör. ca så där blir nog bra. Plockar fram maskinen och för börja med att fylla på under tråden. Så heter det antagligen inte, men det är ju precis vad man gör. Sen får man fundera ett tag på hur sjutton man nu gör när man ska backa sig igenom hela skiten. Efter lite funderande sätter jag in tyget i maskinen. Nåla fållarna??? Nähä... känner ni inte mig eller? Så är det bara till att börja sy. Det är inte bara det att man måste backa, det är något vajsing med matningen också så man måste dra hysteriskt i tyget hela tiden. Och i sånt här gulligt spettstyg så är det en jäkla elastisitet.....hmmm... gardiner ska väl vara rynkade upptill och inte ner till.... Första var jobbig..det hade jag tänkt att göra noga. de andra tre kommer att döljas bakom fåtöljer, så där spelar det ingen roll om det är snett och vint. När jag väl fått upp farten så gick det faktiskt förvånansvärt bra.... Stolt!! Men lova att aldrig kolla baok fåtöljerna om ni kommer hem till mig!