Igår kväll....efter arbete mellan 6.30-15 och APT mellan 17-19.30) drog jag upp till Ullareds BK där Josse och Anna väntat läääänge på mig.

Sur och irriterad var jag efter långa APT (där jag även fick besked om nya lönen, en höjning som ger skam åt ordet höjning..) så Fajta fick gå ut först.

Ska man träna när man är sur och irriterad? Nja.... för mig fungerar det, för Fajta fungerar det och jag tror också det är en bra träning inför tävlingar. Kanske har man stått i bilkö och är sen till tävlingsplatsen, kanske händer något på tävlingsplatsen innan start som gör dig sur och irriterad. Kan ju vara bra om hunden förstår känslan hos dig och inser att det här var ju inte annorlunda än när matte går med stooora leendet och solen skiner...

Men det bästa med hundträning är ju att man blir GLAD av det. Så det var inte många steg fritt följ som krävdes innan allt runnit av mig och jag kunde njuta av mina fantastiska hundar!

Och fantastiska det är de verkligen!

Fajta gick så bra man bara kan tänka sig!! Fint fritt följ, kalasinkallning, äckligt snygga rutor och sen var det dags för dirr-apporten. Vi kör en slags "förrvirrande" apporteringsträning. Fajta är en sån hund som har egna uppfattningar om hur saker ska vara. Det ska vara si och så och blir det inte som hon tänkt så kan hon bli sur eller strunta i vad jag kommenderar. Så nu kör jag en slags mängd dirrigering, där hon aldrig har möjlighet att bestämma vilket håll som är rätt utan tvingas lyssna. det går funktionärer framför apporterna och lägger ut lite hur som helst. Min funktionär för dagen, Josse, hade med sig sju apporter ut som hon la ut i lite huller ombuller allt eftersom jag skickade. Detta har verkligen gjort susen med lilla madam. EN gång tänkte hon mitten, men ångrade sig. Synd bara att jag inte hade is i magen och hann se att hon ångrade sig innan jag ställde. Men jag bad så hemskt mycket om ursäkt och skickade på nytt. Vi har även fått bättre ingångar iom denna övningen. Fort går det och kul är det!
Sedan hopp-apport och här ser man att hon är mycket fräschare i kroppen igen. Hon trampar av rejält och "flyger" (Fajta flyger aldrig, men för att vara hon...) över hindret!
Sist skulle vi köra vittringen. Oj, så duktig hon har blivit. Ett helt nytt självförtroende som ändå baseras på samarbete och inte som tidigare....hennes egen uppfattning om hur momentet ska se ut.. Hoppas verkligen att vi hinner få till så mycket träning att nya sitter i benmärgen när det väl är dags för tävling igen!

Bitas tur!! Galenpanna!! Var lite taskig och la in sakta marschen på alldeles för het hund... Stackaren tyckte det var såååå jobbigt. Ganska osmart tanke från mig, eftersom det förstör ett väldigt bräckligt förhållande till sakta marschen, men vad 17, man måste våga för att vinna! Superfina sättande med kommendering, inkallningen sser fin ut. Hon hade tom godkända ställanden! Ruggigt fina rutor och fantastiska apporteringar. Sen kom Bitas utmaning för dagen!

Jag brukar ofta påpeka att trotts att mina hundar är systrar så är de som dag och natt. Men på en punkt är de väldigt lika....och det har de ärvt av sin mor... Alltid bra om man kan skylla på något!! Det här med att hålla i metallapporten....det är ingen hit! Bägge hundarna har plockat upp, lagt bakom tänderna och sen sprungit med munnen öppen. Jag har inte på någon av dom känt att jag har orkat träna dem att hålla fast metallen utan har istället låtit ett annat moment lösa detta. Så igår fick Bita börja med hopp-apport med metallen. Om man inte håller i metallen, så kan ni själva tänka ut vad som händer när man ska landa.... ja... apporten flyger ur munnen.... Bita verkade aningen förvånad över detta och vi fick köra en herrans massa gånger, och lyckades faktiskt också. Men det får klart bli mer av den sortens träning!

Nöjd och trött begavs det hemåt och jag lyckades undvika alla älgarna denna gången...